Jag tillbringade delar av min avhandlingstid i ett litet samhälle där jag följde tonårskillar som gjorde motstånd mot utbildning och ofta beskrevs som klimatskeptiska eller ointresserade av miljöfrågor. Ganska snart stod det klart att de inte saknade kunskap om växthuseffekten. De var inte okunniga eller oförmögna att förstå forskning. Tvärtom var ungdomarna intelligenta och kreativa. Samtidigt såg jag hur motståndet ibland begränsade dem, både i deras skolframgångar och i möjligheten att engagera sig seriöst i vår tids största framtidsfrågor.

En dag gick jag runt i samhället med Säkerts! (Annika Norlin) låt Arktiska Oceanien i hörlurarna: "Dricker kaffe på en frusen is. Knaket under skotern och solen som står helt högt". Jag såg landskapet hon sjöng om framför mig: skogen, sjön och vägarna där ungdomarna berättat att de körde skoter och EPA-traktor. Då slog det mig att låten egentligen handlar om en framtid där allt detta riskerar att försvinna.

Som Annika Norlin sedan sjunger i låten: "Om det här inte finns kvar så vet jag inte vad jag gör, paniken slog mig i det klara ljuset…Tror lättare att trycka bort i vardagsbruset… Fast allt försvinner, jag går runt och häller vattenglas… När allt redan brinner…”

I många fall kanske ungdomarnas motstånd, ointresse och förnekande var helt naturliga reaktioner för att försvara allt det som betydde något och som låg dem nära. Knaket under skotern, kaffet och energidrycken på den frusna isen. Friheten i att köra EPA-traktorn till skolan, samtidigt som basen smäller, när solen går upp. Som att världen också kan öppnas upp.

När miljöproblemen tas upp i undervisningen kan framtiden kännas skrämmande eller rent dystopisk. I fornnordisk tro och dikten Vǫluspá som ingår i Eddan, beskrivs Ragnarök, jordens undergång och tidens slut i en avlägsen framtid. Ragnarök inleds med en serie extremväderhändelser, som slutar med att ”elden lågar, hettan leker högt mot himlen själv” och ”jord sänkes sedan i havet”. I skrivande stund står stora områden i Europa i lågor efter intensiva värmeböljor och på bara drygt två decennier har världens glaciärer förlorat omkring fem procent av sin samlade ismassa och i Alperna nästan 40 procent.

Klimatförändringen är inte såsom Ragnarök en saga eller en avlägsen framtid. Den pågår nu. Det kanske kan uppfattas som att vi ber ungdomarna att rikta blicken mot en möjlig framtid där mycket av det de älskar riskerar att förändras eller gå förlorat. Ber vi dem att sänka basen och kliva ur EPA-traktorn, ställa sig vid busshållplatsen och invänta resan mot Ragnarök med kollektivtrafik, för att sedan hälla vattenglas – när allt redan brinner?

Miljö- och hållbarhetsfrågor handlar inte bara om fakta, utan om svåra beslut om vad ett samhälle är, bör och kan vara. Det handlar om människors framtider, liv, ekonomi och identitet. Det väcker grundläggande frågor om vad som utgör ett gott liv idag och i framtiden. Kanske är det just därför undervisningen blir både så känslig, komplex och avgörande.

Tillsammans med mina forskarkollegor Ásgeir Tryggvason och Johan Öhman valde jag därför att rikta blicken mot hur lärare hanterar dessa frågor i sin undervisning och hur de möter elevers motstånd. Vi identifierade tre strategier som lärare använder sig av. Det gav mig hopp. Inte därför att lärarna hade några enkla lösningar, utan därför att de visade en didaktisk fingertoppskänsla som sällan syns i samhällsdebatten. Det är kanske just där utbildning skiljer sig från många andra arenor i samhället. Klassrummet är en plats där motstånd inte behöver ses som ett misslyckande. Det kan vara början på en dialog och ett lärande.

Min forskning gav mig inga enkla svar på hur vi ska lösa klimatkrisen eller den polarisering som präglar vår tid. Däremot gav den mig en större tilltro till utbildningens möjligheter och till lärarnas didaktiska omdöme. Lärare har en förmåga att avgöra när ett motstånd behöver utmanas, när det behöver få ta plats och när det kanske framför allt behöver förstås. Kanske är det just i dessa ömtåliga ögonblick som utbildning gör störst skillnad.