1/ Parlamentarism kan ibland gå långsamt. Vi får acceptera det. Ty vad är alternativet? Det här är det minst dåliga av alla styrelseformer. Det finns ingen quick fix men sannolikt en fix. Snabba lösningar är dåliga lösningar. 

2/ Valresultatet den 13 september var i första hand inte ett mandat för socialdemokratins Ny riktning för Sverige, som partiet vill få oss att tro. Men det var heller inte ett mandat för mittenpolitik, som Centerpartiet insisterar på. Nej, valresultatets huvudbudskap var att väljarna röstade bort det Tidö där SD var drivande och kramat av tre borgerliga partier. Slutsats: De fyra rödgröna partierna borde se det som självklart att de gemensamt bildar en regering. 

3/ Vänsterpartiet begick ett misstag med sitt ultimata krav på att få sitta i regering. Det försvårar regeringsbildningen genom att försvåra för Centerpartiet att förstå och acceptera innebörden av valresultatet. Själv menar jag dock att i en rimligare värld borde Vänsterpartiet få sitta i en regering som de släpper fram. 

4/ De fyra borde nu omedelbart sätta sig ner och arbeta fram ett gemensamt budgetförslag. Själva det arbetet skulle bidra till att en regering snabbare kan bildas. 

5/ Socialdemokratin underminerade under valrörelsen tilltron till Vänsterpartiet genom att hävda att det inte är regeringsdugligt. Partiet skrev därmed på ett olycksaligt vis under på den (ännu) rådande högerliberala agendan i svensk politik och stärkte i praktiken Centerns motvilja mot Vänsterpartiet. 

6/ Miljöpartiet borde i dagsläget vara modigare och våga utmana Centerpartiet och dess obstruktionsspolitik. Miljöpartiets låga profil är onödigt undfallande. 

7/ Socialdemokratin måste acceptera att de fornstora dagar då det var ett verkligt stort parti är förbi. Det skulle underlätta allt. 

8/ Blir det till slut en regering ledd av Magdalena Andersson så kommer inte Sverige att förändras så hemskt mycket de närmaste åren. Tyvärr, men så är det. Tillsvidare får vi nöja oss med att färden djupare in i ett konservativt och nyliberalt Tidösverige i alla fall avbröts. Ett andrum har i bästa fall skapats. Ödesfrågorna om klimat och ojämlikhet kan i bästa fall börja dryftas. 

9/ Systemkritik, kapitalismkritik, civilisationskritik: ingenting av detta existerar i svensk politik (och inte någon annanstans heller). Men verkligheten själv, i våra samhällen och på denna planet, ropar efter detta. Den utdragna regeringsbildningen avleder uppmärksamhet från det allra viktigaste.