Inbäddat innehåll

Jag sitter på tåget mot Stockholm tillsammans med Dala-avdelningen för Vänsterliberala vänskapsförbundet när jag skriver detta.

Vi är inte så många. Vad jag vet är det ännu bara jag själv, på såväl lokal som riksnivå.

När jag pratade med några SD-are som satt i en valstuga i Uppsala så hade de aldrig hört talas om oss. Vänsterliberal trodde de bara var ett skällsord för folk de tycker allmänt illa om.

Men vi finns. 

Och vi röstade som utannonserat på S i riksdagsvalet.

På regional nivå klämde vi i med Liberalerna. Det blev en röst på hälleberget. I min valkrets var det bara sex personer som hade samma preferens. Tråkigt, för toppkandidaten Svante Parsjö Tegnér delar en del av vår inställning – att ifrågasätta det mesta.

Här på tåget diskuterar vi vad vänsterliberalerna kan bidra med till de knepiga regeringsförhandlingar som nu pågår och hur vi skulle kunna knuffa diskussionen i en mer konstruktiv riktning. Det sägs ju vara fullt med röda linjer i alla väderstreck.

Vi tänker att vi behöver börja slå sönder en del retoriska figurer som Åkezzons, Kristerzons och de andra dansbanden på högerkanten – liksom deras manager, näringslivets så kallade ”tankesmedja” Timbro – fyller sina slagdängor med. 

En återkommande refräng i deras nuvarande topplåtar är att det senaste valet gav ”en icke socialistisk majoritet”.

En del läsare får ursäkta mig. Men finns det några renodlade socialister längre?

Vad jag fått för mig så vill inte ens Vänsterpartiet socialisera alla produktionsmedel. Och om ordet socialism har en lockande klangbotten för en tredjedel av svenskarna så är det ett ord att skrämma de andra tredjedelarna med. Och det handlar om att skrämmas och få folk att skämmas – inte om sakinnehållet. 

På demokraternas vänsterkant så hittar vi den med dem associerade Vermontsenatorn Bernie Sanders. Han kallar sig själv för demokratisk socialist. Och det är en ganska återhållsam form av socialism.

Det han predikar är att USA borde ha ungefär samma välfärdssystem som i Västeuropa och hos grannen Kanada. Det vill säga en offentlig finansiering av sjukvård, utbildningsväsende och trygghetssystem. 

Det är alltså en form av ”socialism” som inte ens Timbro vill försöka ändra på. Jag skulle kalla Bernie Sanders för vänsterliberal. Han skulle lätt platsa i vår förening. Vi har högt i tak. Och vi kan utan att ändra på den verkliga innebörden byta ut orden socialism och offentlig finansiering mot något mindre laddat.

För i Floda (var annars?) har man kommit på den briljanta idén att det är bättre att vi har en gemensam väg än att var och en bygger sina egna. Vi är inte bäst i världen, vilket potthålen vid Hjort Olars Café vittnar om. 

Men jag är fullständigt övertygad om att det inte vore bättre om vi bjöd in det ”privata kapitalet” att ta över ägandet och driften.

Tänk då att Peab, Skanska eller varför inte den australiensiska infrastrukturinvesteraren Macquarie skulle äga vägen.

Det senare företaget är kanske inte bekant för den breda allmänheten, men det var de som köpte upp Arlanda Express och förvandlade detta redan från början stora misslyckande, tack till den gamle infrastrukturmininstern Mats Odell (KD) med kompisar, till ett vinstoptimerande penningmaskin.

Resultatet är att Stockholm har världens i särklass dyraste pendlingssystem till en storflygplats. Något som i sig har bidragit till att denna flygplats, som brukar beskrivas som det viktigaste navet för svenskt näringsliv, numera är på dekis.

Danmarks storflygplats Kastrup har sedan länge seglat förbi som Nordens nav för flygtrafiken. En viktig del i detta var byggandet av Öresundsbron, som svenska staten var med och finansierade, vilket möjliggjorde för svenska tåg att åka direkt till flygplatsen.

En tågbiljett till Kastrup från Skåne kostar ungefär en fjärdedel av vad Arlanda Express kramar ut för samma avstånd. Och då är biljetterna från den största operatören Skånetrafik även subventionerad, vilket vi vänsterliberaler tycker att är helt rätt. 

Att staten inte har löst in detta spårbundna haveri när de har haft chansen – senast var det borgarna som spelade bort den bollen – vittnar om att dogmatismen är mera utbredd på högerkanten än hos oss vänsterliberaler. Den nämnda dogmatismen handlar om att man på intet sätt får peta på ”det fria näringslivet” och det första budordet i deras ortodoxi, ”äganderätten”.

Enligt PM Nilsson, Adam Danieli med flera på Timbro och författare till katekesen Tidö 2.0 så skulle det leda bli förödande konsekvenser för det svenska näringslivet och därmed den svenska ekonomin om någon skulle vara dumdristig nog att göra detta. För då skulle det privata kapitalet skulle fly landet!

De skulle med en knapptryckning fara till Luxemburg, något slott på kanalöarna Guernsey och Jersey, eller till och med till den bekanta ön Little S:t James i de Amerikanska Jungfruöarna. 

För det är just dogmatismen på högerkanten som behöver lyftas fram i ljuset. Den tål inte mycket till ljus – knappt morgonrodnad.

Enligt högerns retorik och trosföreställning så skulle exempelvis det svenska skolsystemet och vårdsystemet ”kollapsa” om de vinstmaximerande bolag som idag driver skolor, vårdcentraler, äldreboende och sjukhus blev av med sina privilegiebrev. Det är naturligtvis nys.

Vinstmaximering är inte lika med resursoptimering och samhällsekonomisk nyttomaximering. För att låna några ord från min kompis riskkapitalisten så ”leder incitamenten helt fel”.

Dessa företag kan på övergripande nivå prata om hur bra och viktiga de är och vilka system de har för att driva kvalitét och utveckling åt den ljusnande framtid, där alla som får vara med förvandlas till entreprenörer med enorma ISK-konton, så att alla kan pensioneras vid 40. (OK, en liten överdrift.) 

Verkligheten är lite krassare. För när dessa vinstmål ska operationaliseras, läs verklighetsanpassas, så blir effekten något annat.

Ett skinande exempel, som jag brukar lyfta fram och som jag hade direkt insyn i, är när en gammal kollega som skolat om sig till lärare började jobba på Mikael Elias gymnasium i Falun, ägt av skoljätten Academedia.

Hen blev uppsagd då hen enligt några elever och framför allt deras föräldrar satt ”för låga betyg”. De hotade med att byta skola och rektorn på skolan fick plötsligt kalla fötter. Denne predikade för läraren: ”Sex elever det måste du förstå – det är sexhundra tusen!”.

Läraren stod på sig sa att det var betygskriterierna som styrde. Rektorn sade upp läraren med motiveringen ”arbetsbrist”. Det var kanske lite dumt. Läraren fick ett mycket bra avgångsavtal, men med tystnadsplikt förstås. 

Jag skrev om fallet i E24 och Svenska Dagbladet. Detta ledde till en inbjudan till att få fika med Academedias koncernchef för att prata om denna ”incident”. Han hävdade att så där fick det naturligtvis inte gå till och att koncernledningen inte hade haft en aning om detta. Det var absolut ett undantag.

När jag stilla påpekade att koncernens chefsjurist, medlem i koncernledningen, hade varit med på ”hela resan” så bröt svetten fram. Informationschefen, som också var med, förvandlades till en mindre väldresserad gårdshund.

Jag fick veta att jag var såväl oförskämd som illasinnad.

Och det lite absurda i detta, men ändå en beskrivning av tillståndet i landet, är att en nära släkting till den sparkade läraren är en av de svenska friskolornas och Timbros främsta lobbyister för just det fantastiska med det svenska skolsystemet och dessa friskolor.

Inget annat land har dock anammat detta system, med undantag för Trumps förre utbildningsministern och ”affärskvinnan” Betsy Devos som ville införa det. Betsy Devos familj är förövrigt ägare till den amerikanska ”privatarmén” Blackwater, känt för sina insatser under Irakkriget, typ Nisur Square-massakern.

Så mitt förslag är att börja rulla upp högerns retorik. Deras enade front är i mycket en fasad. Näringslivet är ingen homogen enhet och egentlig intressegemenskap, som Timbro ständigt försöker göra sken av.

Jag nämnde det i min förra krönika. Lyft saker till en högre nivå, det allmänna bästa.

Svenska företag och svenska företagare vill nog, om vi ska generalisera, ha ett fungerande utbildningsväsende där alla elever kan utveckla sin potential. De ger nog egentlige fullständigt fasen i om Academedia eller för den delen Engelska Skolan får fortsätta sina vinstmaximerande övningar.

Lyft fram att de stora egentliga motsättningarna i många fall i stället finns inom det så kallade näringslivet. Jag brukar som skogsägare lyfta fram att den största intressemotsättningen inte finns med miljörörelsen och myndigheter utan med de stora skogsföretagen, och dess behov av försörjning av billig råvara till sina massabruk.

De vill inte maximera förädlingsvärdet eller det allmänna bästa för våra skogar. Sågverken har massaindustrin tagit som gisslan i sitt spelteoretiska maktspel. Resultatet är förödande för våra svenska skogar.

Eller vad säger Centerpartiet?

Per Lindvall är ekonom och krönikör i Dala-Demokraten.

 P.S: Låttips: Lyssna på Nya perspektiv med Ola Magnell!

Inbäddat innehåll