En stor hyllning är på sin plats till alla engagerade, ideella ledare. De är fundamentet i svensk idrottsrörelse.

Få förstår hur många timmar dessa föräldrar lägger ner för att ge våra unga en meningsfull fritid. Ofta blir de ledare för att det egna barnet har ett genuint intresse.

Att tillhöra ett lag är dock ingen rättighet. Det är inte konstigt att en ledare vill ha barn i gruppen som faktiskt är intresserade, kan ta instruktioner och vill delta fullt ut.

Tyvärr möter man ibland föräldrar som sätter sitt barn i lagsport enbart med argumentet att ”det är bra att hen får kompisar”. Men lagsport fungerar inte enbart som en social verksamhet. Drivna barn vill ”köra på” och redan i tidig ålder har barn full koll på vilka lagkamrater som faktiskt vill vara där.

Visst, det går inte att förutspå vem som blir elitspelare vid nio års ålder, men man kan med säkerhet säga vem som inte blir det: barn som saknar eget driv.

Ändå är ordet selektering extremt infekterat inom lagidrott. Det är en märklig dubbelmoral.

I individuella idrotter, som gymnastik och simning, styr mognad och tävlingsintresse grupptillhörigheten tidigt (även om man undviker ordet selektering).

Inom kulturen reagerar ingen på att barn i 10-årsåldern gallras genom antagningstester till Fryx musik- eller dansklasser, vilket splittrar kompisgäng.

Ideella ledare ska inte förväntas driva barnpassning för oinspirerade barn. Stötta ledare som engagerar sig och ta ett föräldraansvar och lotsa barnen till passande aktiviteter.

Hylla ideella ledare