Jag vill inte gå så långt som att hävda att vikingarna käkade våfflor i dagens mening. Men i vikingatida gravar i Sverige och Norge har man hittat runda stekjärn med långt skaft, att använda över öppen eldstad. Den tyske våffelforskaren Ernst Thiele såg dem som förstadier till våffeljärnet, även om de bara hade en platta och inga mönster. Och tanken att man gräddade bröd på sådana järn ombord på skepp mot främmande land är kittlande. Jag kan tänka mig att man helt enkelt stekte ett slags grov surdegsgröt till tunna kakor och åt dem med gott smör – ett kännemärke för det nordliga kosthållet dåförtiden, när man i södra Europa hellre använde olja.

De efterföljande mer renodlade våffeljärnen på kontinenten bestod av två järnplattor som var sammanfogade med gångjärn och försedda med två långa trähandtag.

Mer utmejslade järn började förekomma i Frankrike under 1100- eller 1200-talet och spreds snart över kontinenten. Plattorna var präglade med mönster som vapensköldar eller religiösa symboler. Vissa användes till nattvardsoblater, andra till rån, men ju bättre jästa smeter man kunde göra, desto djupare blev spåren i järnen.

Världens största hamburgerkedja klämsteker faktiskt sina biffar – McDonald's använder ett slags stekhäll med ett lock som fälls ned över köttet, så att båda sidor steks på en gång. På 1990-talet kom en liknande grill som fick boxaren George Foremans namn. Den hade lutande plattor, så att fettet rann av, och köttet sades få en bättre yta. I dag finns det en uppsjö av varianter för klämstekning.