”Trött och ledsen lärare” får inte förutsättningar att ge alla 24 barn i sin förskoleklass den stöttning de behöver och kan säkert redan efter någon månad även avgöra vilka elever bland 5- och 6-åringarna som befaras få problem vid PISA-testet om 10 år, när de fyller 15.

Hur kan det vara så? Svaret är ekonomi.

Varje enskilt barn, från förskola till gymnasium, genererar en skolpeng. Kommunen beräknar den sammanlagda kostnaden för löner, lokaler, elevhälsa, administration, städning, mat, IT, läromedel med mera för alla barn i den kommunala skolan i ett visst stadium (på gymnasiet för respektive program) och dividerar med antalet barn i den kommunala verksamheten. Det blir skolpengens grundbelopp.

Grundbeloppet ska enligt skollagen betalas ut till varje fristående huvudman. En kostnadsökning för att exempelvis minska antalet elever i en förskoleklass i den kommunala skolan innebär att mer skattepengar betalas ut till privata aktörer (utan insyn i hur pengarna används).

Det finns ett tydligt incitament för kommunen att hålla uppe elevantalet per lärare (lönekostnader är en av de största utgiftsposterna). Viss kompensation via olika typer av riktade stöd och tilläggsbelopp görs utifrån det mer krävande elevunderlaget som kommunala skolor har men det är fortfarande prio 1 att hålla nere kostnaderna. Delade grupper blir dyrt.

Så länge politikerna lyssnar mer på friskoleägare än på allmänheten och lärare i verksamheten kommer inte ”trött och ledsen lärare” att få hjälp att hjälpa sina elever.

Skolor ska inte drivas som AB