Valtemperaturen i Örnsköldsvik är just nu ljummen, ungefär som en termosglömd Pucko från skolutflykten 1998. Partierna har redovisat vad de vill göra de kommande fyra åren, och därmed också vad de inte tänker göra, vilket i Köpmanholmen ofta är samma sak fast med annan rubrik.

På kort sikt lovar man att se över infrastrukturen. Det betyder i praktiken att man tittar på gatorna/vägarna ungefär som man tittar på en gammal cykel eller gammal gräsklippare i garaget: “De borde fixas… men inte idag.”

Industri/hamnområdet ska utredas, vilket i kommunal vokabulär innebär att man skriver ett dokument som föreslår att man ska skriva ett dokument. Det är en sorts administrativ matryoshka där varje rapport innehåller en ny rapport, och längst in sitter en ensam mening, “Återkommer.”

På lång sikt ska Köpmanholmen bli ett strategiskt besöksmål/nod. Det är oklart om strategin består av fler besökare, fler strategier eller fler möten där man diskuterar strategier om besökare.

Kusten ska utvecklas, vilket kan innebära allt från nya bryggor till att man sätter upp en skylt där det står,

“Här utvecklas kusten. Vänligen vänta.”

Alla partier säger att man vill lyssna mer.

Det är därför man väntat till valrörelsens slutspurt, öronen är som mest utvilade då.

Och inflyttningen?

Jo, man vill att fler ska flytta hit, men är samtidigt försiktigt skeptisk till att ge dem något att flytta till.

Det är en sorts kommunal minimalism,

“Kom hit och upplev det nödvändigaste - men inget mer.”

Köpmanholmen är för kommunen lite som den där släktingen man alltid glömmer att bjuda på midsommar men ändå säger,

“Vi borde verkligen ses oftare.”

Men trots allt detta har Holmen en unik styrka, vi fortsätter vara ett samhälle där man kan diskutera industri, hamn, kartor från 1965, kustutveckling, trygghetsboende, lekplatser och framtidens sjukvård - och ändå hinna hem till middagen.

Det är mer än vad många kommuner kan erbjuda.

Yan Strömberg Juth