Petter Olofsson beundrar Simona Mohamsson och Liberalernas framgång i riksdagsvalet. Här kommer en alternativ beskrivning av verkligheten. OBS det gäller riksdagsvalet, inte Liberalerna i kommunalvalet.

Simona Mohamsson sålde sin själ till Jimmy Åkesson. Länge såg det som att betalningen skulle utebli, men till slut, i sista minuten kom den, och Simona blev hjälte.

Man hade en vision, man ville något. Verksamheten syftade till att omvända väljarna att dela denna övertygelse. Gick det bra var det givetvis roligt. Om inte fick man fundera på hur man skulle nå fram bättre nästa gång.

Sedan kom en tid när allt färre personer blev medlemmar i partiet. Då kom en gradvis förändring, partierna blev mer av kampanjorganisationer för att vinna valen. I en del partier märks detta ganska lite, i andra väldigt mycket.

I stället för att kämpa för sin övertygelse är man mest intresserad av opinioner och vad väljarna kan gå med på eller inte. Det handlar mindre om vad man vill göra, och mera om att behålla partistöd och riksdagsarvoden.

Jag är inte säker på att det är en förändring till det bättre. Kanske var det bättre förr.

Man kan fundera på om en sådan partiledare verkligen förtjänar att kallas ledare.

Tänk om Liberalerna inte hade en sådan beröringsskräck för S. Det är väl ändå inte möjligt att en förhandling med Magdalena skulle resultera i en mindre liberal politik än att lägga sig platt för Jimmy. Kanske hade det resulterat i att L kunde bli kvar i riksdagen på egna meriter.

Visst behövs ett liberalt parti i Sveriges riksdag. C skulle kunna ta den rollen om man inte vore så stenhårt knuten till skogsägare och bönder.

Liberalerna är inte längre liberala, och man kan fundera över om de över huvud taget behövs. Deras huvudsakliga roll just nu tycks vara att göra valresultatet mera oklart.

Vilka siffror hade M och SD fått om inte en del röster gått som stöd till L?

Per Kihlgren